Änglar Finns

Jag har förlorat mer än livet, men vunnit så mycket mer…

Mitt liv, Har du skadeglädje, så kommer du vika dig på mitten av skratt.

oktober 9th, 2009 by maddelimadden
Ja du, nu sitter jag här, mitt i ett liv, mitt i ett helvete, som jag dock inte skapat åt mig själv.

Det är inte konstigt att man blir deprimerad. Och jag vet precis vad det är som gör mig så fruktansvärt nere.

Lucia 2008, då opererade jag bort gallstenar, det var jag tacksam för.

I mars 2009 opererade jag bort ett litet foster i min mage som hamnat fel, vem tror du kände sig skylldig?

4 månader efter de, då va de missfall, och vem var skylldig för den döden?

Sen in för ett cellprov, tandläkare nästa.

Och nu, nu ska jag in och operera bort yttersta delen på livmoder tappen. Bränna bort de.

Mitt uppe i detta, så har jag börjat titta lite konstigt i spegeln. Fettet väller ut åt alla konstiga håll. Jag kan se hur jag stinker i spegeln, som när man ritar doften från en hundskit i en serie. Så mycket hat mot mig själv som strålar ut. Skam för hur mycket plats jag tar upp. Jag är inte värd den platsen, när det finns dom som inte ens ryms på en nål. Håret är aldrig bra, armarna för feta, naglarna har alltid fel färg, ögonen är för stora, för små, för gröna, för mörka, välj själv. Mina lår är tjocka som brandsläckare, magen ser ut som en tsunami när jag skrattar. Mina fötter stinker, dessutom är dom för stora. Jag har inga fina kläder, för stora el för små, för mörka. Eller så är det så att dom inte passar med något annat plagg jag har.

Inte nog med detta. min pojkvänn är världens stelaste, hårdaste, tråkigaste människa man kan ha med att göra. han är inte helt oskyldig till att jag mår dåligt heller. Varför ska man ha ett förhållande utan kärlek? Hur kan man kalla någon för bejben, om man inte ens kan krama människan? När han märker att jag blir deppig, då håller han sig borta och gör saken ännu värre. Jag känner mig så ensam. Vänner har jag, min familj finns inte långt borta. Men ändå så ensam, på en annan planet. Varje vardag sitter jag i ett klassrum, fullt av folk som nog inte tycker att jag är den skit jag ser i spegeln varje dag. Men dom är så långt borta från mig, allihop. I bland vill jag bara gråta mitt bland dom, men resultatet av det skulle bli förblindelse, dövhet och en del röda kinder.

Alkoholist ja. Som min 18-åriga lillasyster kallade sig. Det var inte många år sen jag fick den diagnosen slängd i ansiktet. Åkte in till sjukhus på grund av gallstens besvär, kom hem med alkoholism i bakfickan. Det är och kommer alltid vara ett stort problem för mig, men jag börjar vänja mig. Jag kan inte vara med på större tillställningar, då åker jag dit, bygger upp skammen för allt jag ”tror” jag gjort. Man kan inte prata om minnesluckor, för hela kvällen flyter lätt ihop till en stackars lucka i livet. Dagen efter är bara för härlig, sällan man blir bakis då man dricker dagligen, men håller man upp, så lider man plötsligt hårt av att kroppen inte längre får i sig de giftet den så länge njutit av.

Så, jag är en nykter alkoholist. En fet, äcklig besvärlig sådan.

//Miss_Mad

Leave a Comment

Please note: Comment moderation is enabled and may delay your comment. There is no need to resubmit your comment.