Förr så va detta en grej som man gjorde. När någon dog, eller när man mådde skit på grund av sin dåvarande pojkvän. Jag minns att i bland gjorde omgivningen det så otroligt svårt att stå emot. Det var en sån tillfredsställelse. Den ersatte helt enkelt all annan smärta som man kände. Jag somnade med armen helt uppskuren. Vaknade på morgonen med en blodpöl med en meters omkrets. Tjockt, rött, stelnat blod. Men då bodde jag även på behandlingshem. Så någon pysslade om mig, torkade upp blodet och la bandage runt min arm. Jag minns att jag skämdes för vad jag gjort, men ändå så förstod jag, av den tystnaden som var, att det inte bara va jag som tyckte synd om mig själv, utan även dom som då stod mig nära.
Här är mitt liv i dag. En tokig, lugn, lyhörd pojke. 2 år och ändå så vuxen och förståndig. Jo, livet går i vågor, och tillslut, kan man bara skratta åt sin ungdom, när man fårstår att man själv plötsligt är mamma, en flickvän, men mest av allt, En mycket älskad människa, som har såååå mycket att bjuda på.
Så, tack för mig!