Änglar Finns

Jag har förlorat mer än livet, men vunnit så mycket mer…

Glad mat…

februari 12th, 2010 by maddelimadden

Potatisplättar och blodpudding är inte en hitt för mig. Men min son stoppade i sig 2 av varje plus lite över 1 stekt ägg. Så han gillade maten i alla fall. Då känner man sig bra när ens barn äter som om dom aldrig sett mat. Gubben åt han med. Fast de brukar han göra. Lingonsylt fyller en funktion här med.

Nu har jag även gjort en ny Blogg. Men har nog inte tänkt behålla den. Jag är ju så kär i denna Bloggen. Det gick inte riktigt göra den andra personlig, men denna är verkligen jag, sålt igenom. Försöker få ett bildspel på pappa hit med. Men gillar inte när bildspel blir opersonliga heller, men jag jobbar på de.

Kampen

februari 10th, 2010 by maddelimadden

Miss Borderline skrev en kommentar i mitt inlägg om Hälsa. Jag citerar

”VARJE DAG ÄR EN KAMP”.

Och hon har SSÅÅÅÅÅ RÄTT!

Aldrig förut har jag kännt mig så tung i själen, jag har heller aldrig varit med om en näraståendes bortgång på så nära håll. Och det är först nu som jag faktiskt förstår känslan och innebörden med att säga att man har för många bollar i luften. Livet är tungt, och det är en EVIG KAMP att ta sig upp varje morgon och göra det man ska göra, få sina MÅSTEN överstökade. Varje dag märker jag hur förbannat långt bort jag har hamnat från verkligheten. Det finns ingen gräns längre. I bland fastnar man med blicken och försvinner in i sina egna tankar. Så känns det för mig hela dagen. Och när kvällen kommer, orkar man inte längre bry sig om någonting alls. Man stänger av, energin tar slut så fort när man går instängd i sig själv.

I skolan, där trivs jag. Jag har mina vänner, mina Inte-Så-Nära-Vänner och mina Dom-Andra-Vänner. Men dom skulle bara veta att alla dom som jag träffar varje dag, alla dom som jag sitter i samma sal med varje dag, betyder något för mig. Dom hjälper mig en liten bit på vägen varje dag, bara genom att sitta i sitt hörn med sin mattebok. I skolan är det mig (och mina vänner) man hör om det är någon som stör mitt i mattelektionens KONSENTRERADE TYSTNAD. Det är mig man hör om ett så vanligt ämne som religion tas upp i klassrummet. Och det är mig man hör i trapporna om man hör höga skratt och gap å skrik. Men jag har inte bett om att vara den som är sådan, jag bara blev det när jag trillade in i klassen första dagen. Då va det jag som var jag. Jag skulle gärna få koppla bort sånt i bland, men det är inte så lätt som det låter. Dom som jag med ett leende på läpparna och ett varmt hjärta kan kalla mina vänner gör mig glad och galen. Dom får mig att tänka på så mycke annat än alla tunga grejjer som hänger över mig. Och självklart är det inget dåligt, tvärt om så är det jättebra. Men man kan i bland komma för långt bort från vekligheten om man aldrig får ta sig tid till att vara i den. Jag vill gärna stanna i skolan, i den världen resten av mitt liv. Men som sagt,

ALLA HAR VI MÅSTEN ATT TA I TU MED
I DENNA EVIGA KAMP VI KALLAR
LIVET!!!
Over and Out

Skolan

februari 9th, 2010 by maddelimadden

Jag har sällan tid att skriva nu för tiden. Mycke att göra runt omkring mig. Men snart får jag nog ta mig tid, annars blir de nog tomt länge på denna Bloggen.

Hälsa…

januari 20th, 2010 by maddelimadden
Är hälsa att springa omkring och jaga en liten boll som en iller? Nej tack! Ja tycker de e kul att spela vollyboll och sådant. Ja klarar inte av att springa med en klubba å jaga en liten boll med hål i. Nä, de e lixom inte jag. Så, hur går de med mitt liv? Jo, jag kämpar. De får vi prata om senare. Ja ska spela lite badminton. Ha de bäst.

Jordbävning…

januari 17th, 2010 by maddelimadden

Just nu sitter jag och undrar över hur man står ut med en sådan jordbävning som nyss ägde rum i Haiti. Man ser på TV:n hur människor grävs fram och hur nära och kära tvingas gräva fram sina föräldrar, sina barn och sina vänner. Felet är att då man ser sådant på TV, så vill man gärna sänga av för att slippa se. Vi svenskar lever i en sådan värld, där sådant som jordbävningar och krig och stora förluster av liv och kärlek inte existerar. Här har vi jobb, mat på bordet varje dag och vi får sova i varma sköna sängar. Små barn dör på grund av svält i den tredje världen. Ändå så är det så långt bort från våran värld, att man sällan reagerar så starkt att man faktis känner medmänsklighet. Jag själv är fadder via ActionAid. Dom har vissa projekt som dom följer upp och slutför med hjälp av min, och många andras månadsgivande på 200 kr. Tänk att 200 kr kan räcka till att en flicka kan ta studenten, och för hoppningsvis komma ut i ett hederligt arbete.

DET tycker jag är underbaret.

« Previous Entries Next Entries »