Änglar Finns

Jag har förlorat mer än livet, men vunnit så mycket mer…

Mycke svärord nu för tiden…

november 16th, 2009 by maddelimadden

Fan då. Hur gick allt detta till? Jag fattar inte!
Är det meningen att man ska må skit efter sin fars bortgång… Ja, självklart!
Det är alltid meningen att man ska må skit…
Det finns ingen uppgång i livet, bara massa branta backar som man ständigt faller ner för. Tunga uppförsbackar och branta stup. Inget ska vara lätt, inget får gå som smort.

Jag har verkligen.. NOLL KOLL!!!!

Helvete…8 november

november 8th, 2009 by maddelimadden

Fan då, jag vet knappt något längre. Jag kan inte hålla koll på något. Pappa är död. Jag fick missfall några dagar efter det. Jag känner mig tom, vet inte alls vart jag är på väg. Det finns så mycket som förut kunde fylla min själ med glädje, omsorg och allt som en människa behöver för att orka gå vidare. Men nu!!!
Jag glömmer bort att äta vissa dagar, glömmer bort att röka, fast jag är beroende. Jag glömmer bort att kolla min sons blöja, fast att jag tidigare känt att det ”luktat”!
Vad är det för fel på mig??????
Jag låter inte min pojkvän röra mig, jag väntar på att han ska förstå vart jag vill komma, men som sagt, han är en kille, det kan ta evigheter. Han ställer inte upp, han förstår inte hur det kan kännas. Även om jag talar om för honom att min pappa är död, och att jag aldrig kommer kunna tala om för honom att jag älskade honom, att det var därför han dog, det finns inte. Han lever i sitt inrutade liv, där jag känner att vi inte får plats längre. (jag och min son)
Han ljuger, och vad kan vara värre??

Nä, jag vet inte vad jag ska göra. Jag är fast i mitt eget fängsel, denna plats var ägnat åt någon annan……

over and oute!

kalas avklarat

november 7th, 2009 by maddelimadden

Jaha, vad har man att säga om detta.
Hade kalas i går. Kom några folk. Jag fick en cd-spelare, flaska vin, snygg lampa.. Sen va det mat, bjöd på paj. gött som as.
Kvällen blev lyckad.

Snart dags

november 3rd, 2009 by maddelimadden


Älskade far!!!
Nu är det snart dags.
24 November kl 13.00 i Hoppets Kapell i Trollhättan
Där ska vi mötas igen, kanske för sista gången.

Ja du, vad gör man?

oktober 30th, 2009 by maddelimadden

Så då. Halsfluss, rökhosta, förkyld, ont i hela kroppens innre och allmänt ont i skallen. Vart ska detta leda?

Funderar på vad man ska hitta på över helgen. På lördag kommer min syster, hennes man å 7 månader gammla dotter hit. Det blir väl en öl, film, och någon mysmat, Vad det blir vet man aldrig.

Håller på med ett Bildspel, allt för dig pappa. Bilder från ditt liv. I alla fall det jag känner till. Ska se om jag kan lägga ut det här sen, men det blir först efter begravningen. Något kort ska man väl orka ta där med. Även fast det är så mycke jag inte förstår, så vet jag att du har det bra där du är nu. Inga barn som du tror hatar dig, inga gnälliga tanter, inga folk som trycker ner dig någon stans. Du har hittat ditt rike, din plats i sagan. Ditt hem i evigheten.

Men i bland får jag skräckbilder av att du inte alls hamnat på någon vacker fridfull plats. Kanske du blir plågad än, av vad det nu kan vara. Kanske du hamnat på ett ställe där tiden går så långsamt, där mörker råder, och ondskans händer är kalla som is, eller glödande heta. Någon stans där du lider mer, dömd att kämpa för ingenting i en evighet. Möjligheten finns. Jag tror på att själen lämnar kroppen tillslut. Jag tror på att man har en aura som försvinner ut i luften när man slutar andas. Jag tror på att man blir kvar här, tills man löst någora av sina egna mysterier. Man får stanna tills man sett hur världen ser ut utan att man finns där.

Men, nog är du värd det bästa, för all den tid som du fått slita. Synd bara att du omgavs av otacksamma idioter…
Men om du gått halva vägen, så hade jag tagit stora steg mot dig. Jag trodde i bland att du förstod. Hoppades på att du kunde se längre än va näsan räckte. Men sånna är vi alla. Blundar gärna för allt som är tungt, svårt att förstå.

Skulle jag få chansen att träffa dig igen, bara för ett ögonblick. Då skulle min enda fråga vara-
Varför?
Sen skulle jag förstå mer, vara en aning klokare, och kanske kunna hämnas din död mot dom som sårat dig, plågat dig och trampat på dig, just för att det varit möjligt.
Men som sagt, vi människor ser inte längre än näsan räcker. Solen snurrar alltid runt oss själva. Har man lärt sig vara självisk, då sitter det, och man njuter av det när andra får ta skiten som blir kvar.

Du var en stilig man, mer kan jag inte säga.
Saknar dig, längtar eftr att få tillbaka den tiden vi aldrig fick. Jag är så lessen pappa, lessen för allt.

« Previous Entries Next Entries »