Änglar Finns

Jag har förlorat mer än livet, men vunnit så mycket mer…

Missfall och dödsfall…

oktober 23rd, 2009 by maddelimadden

25 – Oktober 2oo9
Missfall, mitt liv tycks inte innehålla annat än liv och död, mest död.
Som sagt. Året 2oo9 kommer jag aldrig glömma. Jag har misst 4 individer, om man räknar ofödda som individer.
Mitt liv kommer alltid stinka skit… Är det något jag valde själv? eller är det skiten själv som valt väg åt mig? Jag tror på skitar, i alla dess former…

Ja, 5 dagar sedan jag förlorade min far. Fysiskt självmord, men ett allvarligt psykiskt mord. Jag är en av dom som stod vid sidan och såg på. Och det gör mig skylldig som fan. Men dom som såg det på nära håll, dom som höll i hans tyglar, använde dom till fel saker. Man kan inte säga att han var lycklig i Trollhättan. Inte sån som han lät när han ringde. Det hände även att han sa att han ville bort. Jag tror inte att han ville supa. Han ville bli fri från den skiten, men hade ingen stans att ta vägen. Till mamma? Jo då, han var påväg dit många gånger. Minns att jag sa till honom att han skulle ringa mamma. MEN ALLTID VAR DET HANNS STOLTHET SOM SA STOPP!!! Kanske han hade varit vid liv, både innanför och på utsidan, om han bara kommit iväg där i från. Men vad kunde man göra för honom, när han själv bara ringde när han var onykter? Minns att jag själv en gång drack, ringde upp honom, bara för att fråga om han var där. Då sa han samma sak till mig som alla andra sa till honom om han ringde. -Hör av dig när du e nykter! Nykter blev man, men skämdes för vad man gjort.

Lögner mina vänner, är något som man bör hålla sig ifrån. Men tydligen, det finns dom som hellre ljuger, för att skydda sig själva från sanningen. Den tycks svida, om man inte klarar av världen vi lever i och sanningarna som behövs. Men kom ihåg detta. En lögn kan krossa en människa, med en lögn kan man göra sig själv svartlistad för resten av sitt liv. Slänger man in en lång lögn om en händelse som betyder mycket för många en lång tid fram igenom, visar man bara på sin egen självrespekt, att den inte ens finns.

Nu, nu vill jag bara få ut pappa från bårhuset, vill få honom i graven, vill ha ett ställe att gå till för att hälsa på honom, prata med honom om allt. Det kommer kännas svårare nu när man inte kan få något svar, men kanske det är lika bra så.

Jag känner ilska, förbannelse över alla dom som gjorde honom illa, önskar död åt dom som fortfarnade gör det. Men detta är bara tillfälliga känslor som kommer efter alla tankar. Nu när jag klarnat lite i skallen sen tisdagens tidiga morgon på NÄL, ser jag bättre hur det var. Men som jag skrev tidigare, jag går omkring här, varje dag, försöker få klarhet i lögner. Det är inte så lätt. Och facit på allt finns inte här.

Nu tror jag nog jag sagt tillräckligt för i dag…

R.I.P Pappa Roger

oktober 21st, 2009 by maddelimadden

R.I.P 20 Oktober – 2009

Pappa, jag är så lessen för det ja aldrig sagt eller gjort som skulle fått dig att må bättre. Jag var rädd. Men nu måste jag leva med allt det osagda, och veta att det kanske hade hjälpt dig. Vi är många, fler än du någonsin kunnat tro som sörjer din bortgång. Många som velat ta farväl på riktigt. Nu ligger du på ett sjukhus, kall och blå av ditt stelnade kungablod. Att stå bredvid dig, lägga handen på din döda kind, fick mig att förstå att du varit död länge, detta var bara en befrielse för dig. Du orkade inte med allt de tunga, men du ville heller inte dela det med någon. Nu är du fri pappa. flyg nu, lätt som en fjäder, du är värd all din frihet som du länge längtat efter.

Var fri, och förbli lycklig.

Vi minns dig, föralltid.
Skickar min kärlek till dig med en vind upp till himlen och hoppas på att den hittar dig där på din tron.

min syster….

oktober 17th, 2009 by maddelimadden

Av blod är vi gjutna, du och jag.
Samma kött e de som plågar vårat sinne.
Samma känslor e det som smittar av sig, vi är ett, du och jag.
För alltid är jag en del av dig.
För alltid är du en del av mig.
Allt jag vill säga är – Vi är syskon, vi har samma kassa far, samma underbara mor.
Jag såg dig bli mogen, jag var där när du fick ditt hjärta krossat.
Jag såg dig gråta en gång, allt fastnar här inne ska du veta.
VI, jag och du, är bundna till varandra, genom blod och tårar.
Och du kommer alltid förbli min syster.
ALLTID!!!
Och jag är redo att spilla blod för dig, precis som när jag spiller tårar och svett för dig.

JAG KOMMER ALLTID FINNAS HÄR!!
även om du inte känner så, så är jag bunden till dig, utan att blanda vårat blod… öfr det är redan blandat… jag är och kommer alltid vara en del av dig…. ALLTID!!!

operationsdags snart

oktober 16th, 2009 by maddelimadden

Mmm, fredag i dag.
Dagen har gått fort, känns som att jag inte vaknat än, fast de va ju 17 timmar sen. Och operationsdagen närmar sig. På tisdag ska det brännas bort. Men jag tror ju inte att jag skulle få canser om ajg gav fan i den operationen. Fast alla nära och kära skulle ju bli förbannade som as. Det är ju så om man gör något som är farlig för sig själv, reaktionen blir ofta ilska, fast att man menar det med kärlek, konstigt nog.

Nu är det faktis dags för TV.
Ska kolla inne på http://www.korkortsfragor.se/ först… jobba mig närmare min frihet.

En dag!

oktober 12th, 2009 by maddelimadden

Det finns dom stackarna som faktis lever ett liv, går till plugget, el jobbet. Ler lite hit och dit, äter en god lunch med sina vänner. Tar sig igenom dagen som om det vore en enkel match. Men när dom kommer hem, stänger dörren bakom sig. Då faller allt tillbaka, man ångrar alla dessa dagar då man låtsas vara någon man inte är, aldrig skulle drömma om att vara. Men man vet att det är den personen som alla vill se, det är den påhittade, perfekta människan som alla vill se när dom kommer till jobbet.

När man komer hem från livet, och låserin sig. Då har man med sig sin dag, glömmer bort allt jobb, disk, tvätt, mannen som kräver mer och mer av psyket. Allt blir till en anna värld, där man går omkring i en bubbla…

Jag har det med andra ord ganska bra. Jag går upp på morgonen, då har oftast gobben redan gått, eller är påväg att gå. Gör i ordning mig själv. Sen väcker jag Liam. Sätter mig i soffan å myser med honom framför Mumin eller Bamse. Sen e vi igång. Bråk å väsen i hallen innan man e fullt påklädd. Lite jage innan vi e färdiga för att cykla till dagis. Där e det pözz å kram, sen vidare till bussen som går till Vara. Springer runt på folkhögskolan hela dagen, försöker vara viktig, försöker hänga med och vill så gärna vara med. Sen ska jag hinna med bussen hem. Hemma så väntar redan 2 på mig. Och en katt som tror att han svälter, fast han fått mat. Sen kommer ångesten. Hela mitt liv har jag möblerat för att kunna yttra mig om hur jag känner. Redan när jag var liten å lekte med barbies, ställde jag dockmöblerna upp och ner, testade olika ställningar, kombinationer och annat. Jag har alltid varit tyst, aldrig brusat upp, trott att jag haft kontroll över mina känslor. Men egentligen, så bygger jag upp en laddning som kan explodera. Nu på äldre dagar, har jag lärt mig hantera laddningarna lite bättre, jag pratar mer, talar om vad jag tänker och tycker. Men det är inte lätt när man lever med en som inte lyssnar tillräckligt, en som inte kan anpassa sig. Då är det svårt att yttra sig om man inte känner att man får den tiden, den respekten.

Där står jag i dag. Lite vilsen, har ingen aning om vad jag ska göra med mina känslor. Tanken har slått mig, att jag skulle klara livet bättre utan honom. men varför det?

« Previous Entries Next Entries »